February 2010 Archives

Mjölkfritt, igen.

| No Comments
För mamman, alltså. Även Marcus plågas av ont i magen och hemska fisar. Han har svårt att prutta och bajsa och nu tänkte jag kolla om det kan vara mjölköverkänslighet. Så jag får överge all min trevliga mat och sluta äta alla mjölkprodukter. Efter en dag av mjölkförbud känns det som om Marcus mage redan är bättre. Så jag kör såhär i fyra månader och hoppas sen att hans små tarmar har mognat och jag kan frossa ost och mjölk och grädde igen. 

Namn!

| No Comments
Bäbis har fått ett namn. Storebror har accepterat att bäbis ska heta Marcus. Just nu heter han Bäbis-Marcus eller Marcus-Bäbis men det går nog snart att förkorta. 

Hela namnet blir Marcus Karl Fredrik. Det blir finfint. 

Eftersom han är född på Fettisdagen var första förslaget Ture. Som i Tventon, alltså. Men eftersom morfars morbröder hette Morbror Ricke och Morbror Ture så skrotades det förslaget rätt omgående. Morfar tyckte dock det var hemskans roligt. 

Shopping

| No Comments
Bäbis tog sin första shoppingtur igår, till ICA Kvantum i Kungens kurva. Storebror körde röd bil och höll hårt i blipparen så att vi fick köpt allt vi behövde. Bäbis åkte vagga i Moby wrapen och hade det allmänt bra. 

Litet murmeldjur

| No Comments
Bäbis är som ett litet murmeldjur. Han äter och sover och bajsar knallgrönt ibland. Med några timmars mellanrum öppnar han ögonen en liten stund, men sen somnar han igen. Han blir säkert roligare med tiden. 

Viktuppgång

| No Comments
BVC-tanten var här för att kolla att vi kan sköta barn och för att väga bäbis. Rickard var mycket avvaktande i början men ett par klistermärken vann henne över på hans sida. 

Vi fick massor av information och sen skulle vi väga bäbis. 4050 gram väger han nu - upp ca 400 gram sen i fredags när vi kom hem från BB. Med beröm väl godkänt även här, han har passerat födelsevikten med 100 grams marginal. Mamma har grädde i tuttarna! 

Första veckan

| No Comments
Bäbis första vecka innebär OS. Vi tittar på det mesta och han äter och sover sig igenom det. Ibland lägger han en ordentlig prutt, en grön en. Han är rätt lättskött. 

Storebror är fantastisk. När vi kom hem ville han gosa med bäbis hur länge som helst. Sen sa han "Pappa, jag vill inte sova med dig, jag vill sova med bäbis." 

Han har också upptäckt att jag kan mata bäbis med tutten. Då vill han också mata bäbis och drar upp tröjan och erbjuder sin mage. Han är mycket nöjd när bäbis slickar och försöker äta. Helst vill han att bäbis äter från honom mest hela tiden. Han är också noga med att äta mycket mat så han ska kunna mata bäbis ordentligt. 

På måndag morgon får jag sovmorgon när Rickard och Christian åkt. Vaknar tre gånger med värkar med ganska kraftiga smärtor. Eftersom det är 60-90 minuter mellan dem struntar jag i dem och går upp för att åka till barnmorskan som jag har tid hos klockan tolv. Passar på att bestämma träff med Anna också, en fika på eftermiddagen för att slippa åka hem innan jag hämtar Rickard på dagis.

 

Jag tar bussen in till stan. Vägen från Mariatorgets tbana upp till Ekens mvc är väldigt lång denna februarimåndag. Snömodd och isiga vägbanor gör det inte lättare. Jag trodde jag var tidig men behövde ändå inte vänta så himla länge. Christian ansluter och tio över tolv kommer vi in till bm som ber om ursäkt "Jag läste journalen för att se om ni hade fått barn än, jag tänkte inte på att jag kunde titta i väntrummet..."

 

Hon klämmer och känner och tar blodtryck och vi berättar om vändningen som vi fick göra i förra veckan när bäbis i v38 tröttnade på att ligga med huvudet fixerat och vände sig och låg som en metmask med ryggen uppåt i livmodern. Hon kommenterar att jag har ju ganska gott om plats, som hon sagt tidigare.

 

Vi bestämmer oss sen för en pizza och går från Ekens till pizzerian på Rosenlundsgatan. Det tar nog 20 minuter för plötsligt har jag en massa värkar! Vi får våra pizzor och klockar värkarna till ca var femte minut. Klockan är nu ca 13. Christian börjar bli orolig och tycker inte att han ska gå till jobbet. Det tycker jag, det kommer nog ta lång tid. Det här är säkert bara ett falsklarm, bäbis har ju utegångsförbud till den 22a! Nog för att vi har kommit in i tigerns år men mormor är fortfarande i Australien och så är det ju Syfestivalen på fredag.

 

Han bestämmer sig för att gå till jobbet och bestämmer att jag ska ta bussen för att träffa Anna. En station. En skumpande stadsbuss där jag inte får sitta ner tilltalar mig inte så jag går Hornsgatan fram, fortfarande med värkar var femte minut.

 

Jag kommer in på Kaffe och drömmar och får mig en kopp te. Värkarna lugnar sig lite och snart kommer Anna. Hon blir glad när hon hör vad som är på gång men jag försöker fortfarande tona ner det hela. Nu är det ju typ var 8 minut istället. "Det är nummer två!" säger den kloka kvinnan mittemot mig och det får jag ju erkänna.

 

Vi fikar en timme och sen tar jag tunnelbanan hemåt. Det fortsätter som tidigare. Skönt att sitta ner. I Fruängen är det försenade bussar och det orkar jag inte med. Jag tar en taxi. Chauffören var lite orolig när jag klev ur, att jag skulle halka. Han hade ingen aning om att jag dessutom hade värkar!

 

Jag lägger mig i sängen och koncentrerar mig på att bara andas genom värkarna. De börjar bli lite tätare och jag är glad över att jag ringt morfar på vägen hem och bett honom packa väskan.

 

Christian har lovat att hämta på dagis senast klockan fyra men det visar sig att han är sen. Jag blir lite nervös och irriterad, jag vill ju ha hem dem snarast! När han hör det kommer ett sms "Taxi?" och någon minut senare "Taxi!" Han ringer också morfar som trotsar sitt gips och tar bilen över till oss. Den automatväxlade, den kan man ju köra även med gipsad högerfot.

 

De är hemma strax före fem och jag känner att det är nog dags att ringa in och kolla. Pratar med en bm på HS och hon säger typ "Ja, jag tycker du kan komma in på en koll men var beredd på att du kanske får åka hem igen." Och det känner ju jag också, det kan ju inte gå så snabbt ändå. Vi åker in och glömmer hälften av det vi behöver, städar inte köket och säger till morfar och Rickard att "Vi kommer nog hem om ett tag."

 

När vi kommer fram vid 18 gör de en undersökning och jag är öppen en hel cm och livmodertappen är mjuk men en cm kvar. Som jag trodde, alltså. Dock har jag kraftiga värkar enligt ctgn så den gulliga barnmorskan säger att vi ska ta en promenad och vara tillbaka vid halv nio. Vi går från förlossningen till kafeterian i stora hallen. Det tar nog 45 minuter. Jag har värkar var tredje minut och lutar mig mot Christian och andas igenom dem. Vi köper lite ramlösa och en Magnum mandel till mig och Christian äter en stinkande köttbullssmörgås med rödbetssallad, sen går vi tillbaka. Det tar också ca 45 minuter.

 

De har bytt skift och den nya bm undersöker mig efter en halvtimmes ctg med starka värkar. Jag är öppen fyra cm och tappen är utplånad! På två timmar! Hon säger att hon ska skriva in mig och säger "Jag tror nog ni har barn innan jag går av mitt skift imorgon klockan sju." Jag fattar inte riktigt det, men tror kanske på henne ändå.

 

Jag andas genom värkarna och hon säger att hon inte ens kan se att jag har ont. Jag använder mig av den yogiska fullständiga andningen och flyter under värkarna. Det är inga problem, än så länge.

 

Vi får rum nr 3 och hon säger "Det ligger bara en minut bort i korridoren." "För dig, ja." svarar jag. Hon förstår och hämtar en rullstol. Ett kliniskt sjukhusrum väntar på oss, väldigt stor skillnad mot det trevliga rummet med soffgrupp och gungstol och annat på BB Stockholm. Nåja, det är inte hela världen.

 

Jag får lägga mig på sidan på britsen, det känns som det bästa sättet att parera värkarna. Jag andas, Christian coachar. Jag andas, andas och andas. Lyckas att inte spänna kroppen det minsta vid värkarna. Först kör jag yogamantrat, på inandning tänker jag "Styrka, kraft och energi" och på utandning "Tung, ner". När det börjar bli tuffare ändrar jag mig och tänker "Mitt jobb är att andas. Ingenting annat. Livmodern och kroppen sköter resten." Jag försöker mig på den yogiska psykiska andningen när den fullständiga inte räcker men det funkar inte riktigt. Jag blir lite rädd men inser sen att det är inte tekniken på andningen som är det viktiga, det är att jag andas och koncentrerar mig på det och på att slappna av, inget annat.  

 

BM undersöker mig vid tolvtiden på natten och säger att jag är öppen 7-8 cm! Jag tror knappt mina öron! Det är ju knappt smärtsamt. Jo, det är klart det gör ont, men det är hanterbart. Jag ber ändå om lustgas ungefär här, eftersom det känns som att det börjar bli jobbigt. Hon sätter på lustgasen och jag andas in. Och har lika ont. Ber Christian höja dosen och han höjer. Det känns ingen som helst skillnad. Snart har han den på max och jag känner ingen skillnad. Jag tänker att jag gör nog fel på nåt sätt, för det ska väl ändå vara skillnad på smärtintensiteten med och utan lustgas. Till slut går bm och hämtar någon annan som ser att sladden till gasen inte är itryckt... Inte konstigt att jag inte kände nåt.

 

Sen tar gasen och Pippi Långstrump och Emil i Lönneberga dansar runt mig. Christian hjälper mig med gasen genom att titta på ctgn. Snart lär jag mig hur mycket jag kan dra i mig utan att helt försvinna in i sagornas land. Och han tar masken när värken passerat toppen för att jag inte ska ta för mycket.

 

Jag får krystkänslor men bm säger att barnet är för högt upp fortfarande. Hon undersöker och säger att hinnorna buktar och att jag måste sätta mig upp. Jag ber om en pall, för det vet jag att de har, men hon är tveksam. Hon hämtar den men tycker att den är för låg och frågar om jag inte vill ha en pilatesboll istället. Klart jag vill, jag visste bara inte att den fanns. Jag sitter på bollen och lutar mig mot sängen och tar gasen när jag känner en värk. Christian masserar ryggen och det går väldigt bra.

 

BM vill undersöka igen och ta hinnorna och sätta skalpelektrod. Jag är inte helt med på det, men går med på det. Jag får lägga mig ner igen och hon tycker jag har varit väldigt duktig som suttit på bollen i nästan 45 minuter. Det där med att gå runt och vara aktiv under förlossningen är inte min grej!

 

Hon sätter skalpelektrod och fostervattnet är svagt mekoniumfärgat men bebis mår bra. Dock går snart hjärtljuden ner väldigt långt och bm är svagt orolig. Hon konsulterar en läkare utanför dörren men plötsligt kommer läkaren in och stämningen i rummet blir väldigt spänd. Det känns att min bm inte är nöjd med att plötsligt ha läkaren med en maskin där. Jag säger "Nä, inga konflikter mellan er två!" och läkaren går ut igen. Hon hade en student med sig också, noterar Christian.

 

Jag får lägga mig på sidan med ena benet i gynställningen och ska föda så. Jag är svagt missnöjd (men ganska hög...) och går med på det. Dropp får jag också, trots att jag helst inte vill. Men jag har redan gått med på att det som hon tycker är bäst är det jag gör.

 

Här tar jag värkarna med mycket lustgas och tänker att jag överlämnar mig helt i deras händer. Mitt jobb är att slappna av och låta kroppen jobba, Christian och bm kan sköta resten. Jag flyter omkring och gör exakt vad jag blir tillsagd. Klockan är nog kring två på natten.

 

Efter ännu ett tag säger bm att det är dags att krysta och då får man inte ha lustgas. Jag lämnar motvilligt ifrån mig den och så börjar vi. Ont som fan gör det nu och det är svårt att parera med andningen när man också ska krysta. Jag minns Susanna Helis bok och rådet om att inte bli rädd, inte skrika med gäll röst utan försöka få ner röstläget. Jag svär tyst över att vi inte hann få med oss de tibetanska munkarnas strupsång på CD och försöker härma det mörka lätet de har. Ingen förstår någonting, men det gör inget. Jag mår bättre av att låta så, så då gör jag det.

 

Christian hjälper mig med krystningen genom att trycka ner mitt huvud. Jag accepterar det, men det är rätt obekvämt. Och vilken skillnad det är att få krystimpulser och att trycka på själv. Jag ber bm om hjälp, att hon inte ska låta mig spricka, främst inte i ändtarmen. Hon säger att det är inga problem, det kommer jag inte att göra nu. Jag litar på henne och låter kroppen krysta. Snart stoppar hon mig och säger att halva huvudet är ute. Jag får vänta en liten stund och när nästa värk kommer krystar jag en liten stund och en liten kille far ut med en kullerbytta, skrikandes!

 

Alldeles innan har hon frågat om vi vill ta emot honom. Jag vill inte och jag tänker fan inte släppa Christian från min sida just nu! Alltså tar bm och uskan emot honom. Helt ok med mig. Jag får upp honom på magen direkt och de väntar med att klippa navelsträngen. En fin liten kille är det, det ser jag på en gång. Klockan är 0439 meddelar uskan. Jösses. Det var ju inte ett dygn ens! Vi är supernöjda.

 

Han kom i vidöppen hjässbjudning och bm säger att det var därför jag hade tidiga krystkänslor och ber om ursäkt för att hon inte känt det vid undersökningen, för det gjorde ju att det tog lite längre tid. Längre tid, tänker jag. Du vet inte vad du pratar om...

 

Moderkakan kommer efter bara 20 minuter och den är hel, bara någon liten del av hinnorna som saknas. Vilken lättnad, jag slipper operation!

 

Bm syr mig med femhundraelva stygn, känns det som, men jag har en ganska ren bristning i mellangården och ingenting i ändtarmen. Förutom en klase hemorrojder, förstås.

 

Bm ger oss otroligt mycket beröm och säger att jag ska vara mycket stolt över mig själv. Hon säger att hon har jobbat i många, många år men sällan sett någon som slappnat av så väldigt mycket under värkarna. Hon säger återigen att hon inte sett att jag haft ont förrän vid krystningen. Hon berömmer Christian också och säger att såna som han skulle de behöva fler av. Och att vi varit extremt samspelta och verkligen jobbat tillsammans mot detta mål. Det känns mycket skönt att höra!

 

Nu får vi vila en stund tillsammans alla tre innan de kommer och väger och mäter honom. Jag har lite eftervärkar men är mest i sjunde himlen. Det visar sig att han väger 3930 gram och är 51 cm lång. Fettisdagen såg alltså ingen fettisbäbis men han var ju faktiskt en vecka tidig. Annars hade han nog vägt över fyra kilo.

 

Vid halv åtta ber de mig att gå på toa och jag klarar det med glans. Christian tar bäbis på magen och innan jag kissat klart säger den nya uskan att de har somnat. Då passar jag på att ta en dusch också. Tänk, en dusch! Direkt efter förlossningen! Jag lägger mig i sängen och är alldeles lyckorusig. Det gick! Det funkade! Det var inte hemskt, jag kunde. Vi sover en stund, alla tre.

About this Archive

This page is an archive of entries from February 2010 listed from newest to oldest.

March 2010 is the next archive.

Find recent content on the main index or look in the archives to find all content.